Vårt ljus

Vråkarna

har hittat termiken och seglar efter föda
Sorken gömmer sig i gropar och ängsgångar
I flykten kniper de sina gälla bröstläten
finner sin väg ut över vindsuset och befolkar ljudrummet
Vågorna kammar den vresiga granens barrkvastar
Krokus vinkar och lämnar plats för lökar sätter spets mot vårljuset
Bara lätta flor glider över backen
Parsången dansar på tranben

Att svetsa samman hänget…

Skulden ligger ofta på den som pekar ut skulden…

Var noga med symbolens kraft.. den blir lätt en diabolisk kraft.

En smittohärd har publicerats….? Hm.

Vindkraft och växthusklimat

Det blåser en snål vind i slutet på mars 2020. Alla vet vad vi lever i för tid. Vi vet också att detta år kommer ändra många av våra levnadsvanor. Före och efter.

Jag får här sitta i lä och lyssna till kraftkällan och känna värmen stråla genom glaset medan vinden ruggas av gran och aspdungar. Flyktigt tovar jag en dans. Finns helt klart, fast den inte skrivs ner nånstans.

Hur vackert får offrens sår visas?

Muhammed 8 år (t.h.) Nasir 13 år (t.v.) vårdas på Röda Korsets sjukhus i Kandahar, Afghanistan.
En av årets bilder. Fotograf, Niclas Berglund.

Hur mycket av bildens yta har fotografen ansvar för.
Hur mycket har hen egentligen sett och värderat.
Komponeras den i hast? Är valet gjort från hundrade bilder?
Vad får vi inte se?
Vad är bra? En ljusstrimma som ger hopp?
Dunkel som ger grafisk distans och illusorisk känslighet? Ett spöklikt väsen fäster sig i trapphuset och väggen talar rök och dimma.


Två fokus som ger hjärnan stimulans att vandra i trappan.
Hur långt ifrån en givarknapp är bilden publicerad?
Finns det alternativa rubriker?
Aj! Det gör ont…

Byxor och hink är tursamt lika blåa.
Färgkontrasten för tankarna till Roy Anderssons senare filmer. Wellpappsbrunt mot urblekt canvasblå. Den vackra TV-serien Min fantastiska väninna, Elena Ferrantes…har också hittat detta ackord.

Svårt att skildra damm och repor. Svårt att skildra adstringerande dofter som framkallar uppkastningsreflexer.
Svårt att skildra nöd och empati. Svårt att vara riktigt trovärdig i sin anspråkslösa roll som vittne. Svårt att låta bli att gråta.

Hur vackert får offrens sår visas?